tisdag, maj 16, 2006

Recension: Dreamfall

Vi ska klargöra en sak med detsamma; jag gillar inte äventyrsspel. Den gamla skolan alltså, med vilket jag menar Monkey Island, Grim Fandango etc. Missförstå mig inte nu, de hade alla underbara karaktärer och miljöer, men problemen var helt enkelt för mycket för mitt schmup-infesterade huvud. Jag var oftast tvungen att alt-tabba mellan gamefaqs och spelet, vilket inte gjorde mycket för inlevelsen.

Entré då för Dreamfall, uppföljaren till The Longest Journey från år 2000. Ragnar Törnqvist har under utvecklingen bedyrat att han vill få folk intresserade av genren igen, genom att helt enkelt se till att de flesta klarar sig genom äventyret. Därför är problemlösandet väldigt nedtonat i Dreamfall, både på gott och ont. Positivt är förstås att story-flödet är konstant, medans bristen på utmaning faller på minussidan. Kort sagt känns det ofta som att du ser på en film istället för att spela ett spel. Men vilken film sen!

Du antar rollen som Zoë Castillo, en ung tjej som bor med sin far i Casablanca någon gång under 2100-talet. Det som är omdelebart imponerande är de detlajerade miljöerna och röstskådisarnas insatser. De gånger dialogen känns styltad eller malplacerad under spelets gång kan lätt räknas på fem fingrar.

Hursomhelst dras Zoë in i handlingen på ett behagligt sätt, d.v.s. i början av spelet lever hon ett helt vanligt liv, går på gym, träffar kompisar etc. Men en ständigt återkommande sinnesbild av en liten flicka och ett ruggigt spökhus i ett snötäckt landskap börjar snart plåga henne. I samma veva dras hon in i en konspirationshärva involverande ett av världens största företag, och därefter eskalerar handlingen.

Du får även kontrollera två andra karaktärer under spelets gång (egentligen tre, men den tredje styrs endast under spelet inledande kapitel). April Ryan är bekant från det första spelet, medan den andra en mystisk religös riddare.

Kort sagt är det handlingen som gör det här spelet, och då är det tur att den är så pass lyckad som den är. Helt perfekt är den förstås inte, då många frågor lämnas obesvarade efter sluttexterna, och det bäddar för en uppföljare.

För att behaga dagens actionknarkare har man även slängt in ett par mindre lyckade actionsekvenser, som fokuserar på närstrid medelst svärd eller käpp. Det enda du kan göra är att välja mellan hårt och svagt slag, samt att blocka. Vädligt, väldigt, basic, så om du vill ha roliga närstrider kan du vänigen fortsätta spela God of War. Någonting som är något mer lyckat är stealth-sektionerna, som tar inspiration från de senaste årens Splinter Cell-spel. Återigen är det väldigt grundläggande saker det handlar om, du har inga som helst gadgets att använda överhuvudtaget. Men tack och lov fungerar dessa sektioner bra som omväxling, men de skulle vara på tok för svaga för att bygga ett helt spel på.

En annan, betydligt mer intressantare, spelmekanik är fokusfältet. Med ett tryck på den högra musknappen poppar det upp ett blåskimrande konformat fält framför din karaktär. Med detta kan du scanna omgivning efter intressanta föremål som du kan integrera med. Detta tillför dock en intressant tvist till problemlösningen som är mindre lyckad. Du måste nämligen tänka på att det du ser på skärmen är inte nödvändigtvis vad din karaktär ser. Som exempel kan jag nämna en nivå där jag smög runt med April i en sorts grotta. Du måste gömma dig för att se vakten knacka in den ndövändiga kombinationen på en dörr. Jag såg personligen exakt vilken kombination han använde, men det gjorde tydligen inte April. Efter ett par försök kom jag på att använda fokusfältet, och vips kunde hon kombinationen och forstatte genom dörren. Idiotiskt.

Fastän jag spytt väldigt mycket galla de senaste styckena, så är Dreamfall överlag en riktigt angenäm upplevelse, främst tack vare karaktärerna, miljöerna och den fantastiska storyn. Det är en bit kvar tills jag vågar påstå att äventyrsgenren är pånyttfödd, men Dreamfall är i alla fall ett fullvärdigt försök, vars handling du kommer att älta i ditt huvud veckor efter att äventyret är över.

8/10