På Gränsen

PowerPark har ändrats mycket sedan jag var här sist, för cirkus ett halvt år sedan. En halvfärdig bergochdalbana, som för en gångs skull är byggd i äkta trä, samsas om utrymme tillsammans med en betydligt mer moderna korkskruvs-variant. Minns tillbaka till korkskruvs-maratonen på Borgbacken för några år sedan.

Men det är inte detta vi är här för idag, min pappa och jag. Vi är här för att bränna gummi på Mika Salo Circuit. När jag var här senast fanns bara inomhusbanan tillgänglig, med sina motorstrypta bilar. Utomhusbanan är the real deal.

Vi börjar båda trevande. Jag kollar in de rätta linjerna i kurvorna, och snurrar två gånger i den knepiga första kurvan. Efter den första av två tiominuters-sessionerna är jag två och en halv sekund efter far min. Jag känner mig både chockad och besviken på samma gång.

I det andra passet flyter allt betydligt bättre, och jag förbättrar tiden med två och en halv sekund. Men det gör även min pappa. Suck. Jag är nästan lite deppad när vi slänger av oss overallerna.

"Nou bleiv he sveitot!" kommenterar pappa. Svettigt? Jag är snustorr. Något är fel. Om pappa svettas, och inte jag, så står något inte riktigt rätt till. Jag frågar honom hur han hanterade banan. "Bromsa innan kurvan, full gas ut." Hmm. Jag var rädd att Karten skulle snurra vid för mycket gas. Jag beslutar mig för att ta en extra runda, men pappa är för trött för att köra mera.

Fokusera. Första kurvan närmar sig blixtsnabb. En knepig halvhårnål. Jag bromsar in, häver upp en sladd, och samtidigt som jag pressar full gas ur kurvan går det upp ett ljus för mig. Tvinga bilen göra det du vill. Om den inte svänger, tvinga den. Slit loss ratten, sparka på pedalerna.

Och plötsligt infinner sig ett nytt flyt. De tidiga gaspådragen möjliggör helt nya linjer. Jag är inte rädd längre. Om det släpper, så släpper det. Bilen susar under bron, mot banans bredaste kurva. "Bromsa inte" sade farsan. "Släpp gasen, sväng in, och full gas ut". Jag tar höjd för en bättre utgångsfart. Släpper gasen. Svänger in. Och full gas igen. Hjälmen skakar, däcken skriker, och bakvagnen kysser gräset. Ett helt nytt flyt.

Sessionen närmar sig sitt slut. Ut på startrakan böjer jag mitt huvud, och ser bara en tunnel framför mig. Jag, banan och bilen. Inget annat existerar. Första kurvan sitter. Full gas ut. In den lömska andra böjen. Ut med höger-bak på gräset. Igenom tunneln. Ta höjd i den breda kurvan. Hela bilen skakar febrilt. Skär chickanen rakt. Glid ut lagom mycket i den sista stora kurvan, och studsa över curbsen i mål.

När jag lyfter upp foten från gasen märker jag hur styv den blivit. Jag släpper taget om ratten. Fingrarna värker. Svetten rinner. Jag glider långsamt tillbaka i depån, och ställer mig upp på darrande ben. "Det där måste vara en klar förbättring" sa jag, fast på Årvasdialekt. Varvtiden var tre och en halv sekund snabbare, en sekund snabbare är farsans. Jag log.

Det är sånt här som får en att uppskatta när Loris Capirossi drar full gas på sin Ducati, och den protesterar vilt. Men han håller i. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket den skakar. Men Rossi vann ändå loppet på Mugello, helt enkelt för att han är bäst. Det ser så enkelt ut.

Men jag är förstås fortfarande spelnörd, så Hitman Blood Money har gått varmt de senaste dagarna. Vilket kalasspel alltså. Kanske återkommer med en recension inom kort.

Datanomexamen har jag också fått sedan jag skrev senast, och med det en massa pengar. Om jag beräknat det hela rätt så har jag ca 2250 euro på banken på måndag, då jag får min första utbetalning från jobbet. Äntligen börjar vädret tillåta gräsklippning, istället för att stå och peta på saker i ett dike bakom den lokala servicestationen.

Pengarna innebär givetvis välbehövliga grejer såsom Xbox 360 och DS Lite. Jag kanske köper 360:n redan nu, fastän köpet var planerat till i höst i samband med releasen av Mass Effect.

Konsolfestjuttun: detaljer

Helgen 16-18 juni tycker jag verkar vara ett perfekt tillfälle för att slappa och spela konsolspel tillsammans. Därför tänkte jag ha öppet hus just den 16-18 juni, efersom mina föräldrar är bortresta och jag har ett stort rum på vinden samt tre teven som bara skriker efter uppmärksamhet.

Planerade konsoler är PS2 med Tekken, Soul Calibur, Gran Turismo samt eventuella förstärkningar. Till min GC går det att spela Smash Bros, Mario Kart och Övrig Skit. Jag förväntar mig även att Anttu kommer och tar med sin 360 med ett Dead or Alive 4 ;)

Typ fem-sex personer skulle vara bra, och de jag har i åtanke är Tom, Kim, Robbe, Anttu samt jag. Om någon annan som råkar läsa den här bloggen är intresserad (jag tittar på dig Johan) så är det bara att hojta till på MSN eller kommentarerna.

Så nu vill jag veta vilka som har intresse, vilket ni fördelaktigt anmäler i kommentaterna till denna post, så att alla kan läsa det som sagts. Om någon har en större teve så får ni gärna ta med den, typ en av mina är väldigt små (den som jag hade i staden alltså). Chips och annat gott medtages av deltagaren, och helst ingen alkohol (mina farföräldrar bor tvärs över vägen). Mat kan säkert fixas på en lokal Koti Pizza, men micromat är fortfarande Guds gåva till människan. Sängar finns det relativt gott om, men man kan ta med sovsäck för säkerhets skull. Madrasser har vi dock i mängder. Jag kan typ rita en karta i paint vid behov, för hur man hittar hit.

Så anmäl ert intresse eller klaga på absurditeten i hela arrangemanget i kommentarerna till detta inlägget, och vi ska se hur hela skiten utvecklar sig.

Alla älskar Katamari

Vänner av ordning reagerade säkert på det väldigt ytliga "Katamari"-inlägget i mitt senaste inlägg. "Va fan pratar han om?" kanske vissa funderade, "Jag vill veta mera! Snälla!" kanske en annan utropade.

Säkerligen brydde sig ingen överhuvudtaget. Men här kommer ändå en utförlig (eller inte) genomgång av detta förunderliga spel (kudos till Tom och Robbe som bidrog med spelet som födelsedagspresent! Inte så mycket kudos till den jäveln som stal Robbes väska).

Anyways, We Love Katamari är antagligen ett av de mest knarkade, ultra-japanska, spelen du kan hitta. Du rullar en boll över saker, vilket gör att bollen blir större. That's it. Det är det enda spelet går ut på. Men det är hiskeligt underhållande ändå, när din helvetesboll slukar människor för att sedan trassla in dem i triumfbågen. Musiken är typ den bästa någonsin, om man gillar freakad musik förstås.

Så det är alltså jävligt kul. Men igår kväll tog det slut, när den tidgare så självsäkra solen slukades av min bautakula. Det var sorligt. Men jag i alla fall kvar utmaningen att få alla fansen nöjda med sina Katamaris (allt från elefanter till hundar).


Herrejävlar vad hett!

Någoning som var mindre kul var jobbet idag. Satt i runda slängar sex timmar (mer eller mindra) och petade loss tapet-juttur från trappsteg. Jättekul. Men hey, Lordi vann Eurovision! Skål!

[Untitled]

Förlåt, kära blogg. Förlåt för att jag försummat dig de senaste dagarna, helt utan någon vettig orsak. Orsaken att jag inte har skrivit är att jag bara inte orkat. Jag har varit trött ända sedan lördag, vilken från och med nu kommer att bli ihågkommen som dagen då Lordi vann. Som ett sammaträffande visade sig att eurovisionen sammanföll med Toms förlovningsfest, så det drack, vrålades och rullades Katamaris ända in på småtimmarna. I mångt och mycket en lyckad kväll, även om en viss Vöråbo inte håller med. Jag känner fortfarande stanken av magsyrorna.

Men allt detta är mycket Old. Idag började jag med mitt nya sommarjobb som gräsklipparspecialist åt hemkommunen. Vilket i runda slängar betyder att jag kommer att sitta åtta timmar om dagen på en gräsklippare i över en månads tid. Yey. Men efteråt har jag förhoppningsvis råd med både en Xbox 360 och en DS Lite.



Gräsklipparen på bilden har inget som helst att göra med texten

Åh, PS två, var är du nu... då?

Det hände något fantastiskt i dag. Helt omotiverat fick jag en födelsedagspresent av Kim, en kompis sedan många år. Jag hade inte gett något åt honom till hans födelsedag, men ändå fick jag ett sprillans nytt inplastat Soul Calibur 3. Man tackar ödmjukast. Det är bara ett problem. PS2:an är hemma i Oravais, och jag är här i Vasa, vilket orsakar lite problem.

Därför är planen att jag ska åka hem idag, då vi inte har någon skola imorgon. Dels för att spela Soul Calibur, men även för att ta med den tillbaks till stan för Toms förlovningsfest på lördag. Att spela Soul Calibur 3 på fyllan måste bara vara en höjdare, right? Minns tillbaka till samme Toms födelsedagfest, där jag till sist inte längre såg någon skillnad på Bowser och Link i Smash Bros. Då har det verkligen gått för långt.

Så om bara morsan skulle ha vett att ringa tillbaka, så ska jag pallra mig hemåt. Vi hade nämligen kommit överens om att hon skulle komma och köra hem lite grejor från studentlyan. Jag minns bara inte om det var idag eller imorgon. :P

Nåja, det går ingen nöd på mig här. Förhoppningsvis kan jag motivera Anttu och Jonathan att plocka upp Trackmania igen. Gårdagens session var synnerligen underhållande, och svettig. Det var riktigt hårt motstånd, och jag lyckades bara med en enda seger under kvällen. Jag som brukar vara överlägsen vanligt folk. :(

Om allt annat fallerar har jag fortfarande Den Längsta Resan, the Longest Journey fast på svenska, med Regina Lund i hvuudrollen. Hon äger, även om resten av röstskådisarna tenderar att överdriva sina framträdanden.

Recension: Dreamfall

Vi ska klargöra en sak med detsamma; jag gillar inte äventyrsspel. Den gamla skolan alltså, med vilket jag menar Monkey Island, Grim Fandango etc. Missförstå mig inte nu, de hade alla underbara karaktärer och miljöer, men problemen var helt enkelt för mycket för mitt schmup-infesterade huvud. Jag var oftast tvungen att alt-tabba mellan gamefaqs och spelet, vilket inte gjorde mycket för inlevelsen.

Entré då för Dreamfall, uppföljaren till The Longest Journey från år 2000. Ragnar Törnqvist har under utvecklingen bedyrat att han vill få folk intresserade av genren igen, genom att helt enkelt se till att de flesta klarar sig genom äventyret. Därför är problemlösandet väldigt nedtonat i Dreamfall, både på gott och ont. Positivt är förstås att story-flödet är konstant, medans bristen på utmaning faller på minussidan. Kort sagt känns det ofta som att du ser på en film istället för att spela ett spel. Men vilken film sen!

Du antar rollen som Zoë Castillo, en ung tjej som bor med sin far i Casablanca någon gång under 2100-talet. Det som är omdelebart imponerande är de detlajerade miljöerna och röstskådisarnas insatser. De gånger dialogen känns styltad eller malplacerad under spelets gång kan lätt räknas på fem fingrar.

Hursomhelst dras Zoë in i handlingen på ett behagligt sätt, d.v.s. i början av spelet lever hon ett helt vanligt liv, går på gym, träffar kompisar etc. Men en ständigt återkommande sinnesbild av en liten flicka och ett ruggigt spökhus i ett snötäckt landskap börjar snart plåga henne. I samma veva dras hon in i en konspirationshärva involverande ett av världens största företag, och därefter eskalerar handlingen.

Du får även kontrollera två andra karaktärer under spelets gång (egentligen tre, men den tredje styrs endast under spelet inledande kapitel). April Ryan är bekant från det första spelet, medan den andra en mystisk religös riddare.

Kort sagt är det handlingen som gör det här spelet, och då är det tur att den är så pass lyckad som den är. Helt perfekt är den förstås inte, då många frågor lämnas obesvarade efter sluttexterna, och det bäddar för en uppföljare.

För att behaga dagens actionknarkare har man även slängt in ett par mindre lyckade actionsekvenser, som fokuserar på närstrid medelst svärd eller käpp. Det enda du kan göra är att välja mellan hårt och svagt slag, samt att blocka. Vädligt, väldigt, basic, så om du vill ha roliga närstrider kan du vänigen fortsätta spela God of War. Någonting som är något mer lyckat är stealth-sektionerna, som tar inspiration från de senaste årens Splinter Cell-spel. Återigen är det väldigt grundläggande saker det handlar om, du har inga som helst gadgets att använda överhuvudtaget. Men tack och lov fungerar dessa sektioner bra som omväxling, men de skulle vara på tok för svaga för att bygga ett helt spel på.

En annan, betydligt mer intressantare, spelmekanik är fokusfältet. Med ett tryck på den högra musknappen poppar det upp ett blåskimrande konformat fält framför din karaktär. Med detta kan du scanna omgivning efter intressanta föremål som du kan integrera med. Detta tillför dock en intressant tvist till problemlösningen som är mindre lyckad. Du måste nämligen tänka på att det du ser på skärmen är inte nödvändigtvis vad din karaktär ser. Som exempel kan jag nämna en nivå där jag smög runt med April i en sorts grotta. Du måste gömma dig för att se vakten knacka in den ndövändiga kombinationen på en dörr. Jag såg personligen exakt vilken kombination han använde, men det gjorde tydligen inte April. Efter ett par försök kom jag på att använda fokusfältet, och vips kunde hon kombinationen och forstatte genom dörren. Idiotiskt.

Fastän jag spytt väldigt mycket galla de senaste styckena, så är Dreamfall överlag en riktigt angenäm upplevelse, främst tack vare karaktärerna, miljöerna och den fantastiska storyn. Det är en bit kvar tills jag vågar påstå att äventyrsgenren är pånyttfödd, men Dreamfall är i alla fall ett fullvärdigt försök, vars handling du kommer att älta i ditt huvud veckor efter att äventyret är över.

8/10

THE UNDREAMING IS UNCHAINED

...

Va fan. Jag hatar cliffhangers. Fy fan vad jag hatar dem. Och jag stötte på en av de värsta jag sett för några minuter sedan, när jag klarade Dreamfall. Fast egentligen är den väl inte så dålig (inte som Tomb Raider Legend som slutar mitt i storyn) då det var storyn själv som gör att jag vill ha mer, MER!!

Det kan jag säga redan nu, trots ett par lösa trådar här och var (GIEF SEQUEL PLZ!) så hör den här historien hemma right up there tillsammans med likar som Planescape: Torment och Knights of the Old Republic. Det är bara det att spelet inte är särskilt upphetsande i övrigt, då problemlösningen är väldigt grundläggande och action/stealth-sekvenserna lite väl basic. Återkommer antagligen med en mer utförlig recension imorgon, om jag inte drar igång the Longest Journey i förväg. Måste veta mer om karktärerna, världen, ALLT! SNÄLLA FUNCOM! GÖR EN UPPFÖLJARE!

Recap (eller hur jag glömde att skriva i bloggen)

E3 var som bekant förra veckan, och med det följde en ohälsosam dos av F5-hamrande med Gamespots videotjänster i Opera-fönstret. Många intressanta spel visades, men mest imponerande var nog Nintendo Wiis möjligheter. Efter som jag har listmani kommer även nu en sanningens lista över de fem hetaste spelen på E3:

1. Red Steel (Ubisoft, Wii)

Vilka fruktansvärt jävla coola möjligheter alltså! Jag menar, såg ni när han slogs med svärdet, eller lutade pistolen i sidled, GANGSTA-STYLE? Har potential att bli en riktig klassiker, i egenskap av det första spelet som verkligen utnyttjar Wii-kontrollens möjligheter.

2. Heavenly Sword (Sony, PS3)

Jag älskar God of War. Stridssystemet är så enkelt, och samtidigt hur kul som helst. När Kratos är förbannad dör folk, sade en gång en mycket vis man. Heavenly Sword är allt God of War var, fast med nextgen-grafik och en eldig redhead i huvudrollen, utrustad med fler combos än Dante och Kratos tillsammans.

3. Mass Effect (Microsoft, X360)

Spelet som mycket väl kan bli världens bästa, tack vare det enkla faktumet att Bioware är större än Gud. KOTOR är än idag i det närmaste fulländat, vilket lär ändra sig när Mass Effect anländer i höst med helt nytt dialogsystem och en galax lika stor som din fantasi. Räds redan nu, Mass Effect KOMMER att ta över ditt liv.

4. Super Smash Bros. Brawl (Nintendo, Wii)

Den roligaste trailern på hela mässan, samt även den roligaste överaskningen, då många inte trodde att det skulle visas efter Nintys presskonferens. Men den kom, den såg, och den segrade. Dessutom var Snake med i den. Äg.

5. Metal Gear Solid 4 (Konami, PS3)

Den femton minuter långa trailern övertygade, föga förvånande. Raiden har äntligen växt upp och blivit cool, samtidigt som Snake skjöt sig själv, som den senila gubbe hab är. Halleluja. Jag hoppas bara att de gör något åt kontrollsystemet, som fortfarande var undermåligt i Snake Eater.

Dessutom hade jag mängder av andra saker att fundera på, såsom sistaversionen av slutarbetet och bokföringprov.

Nu är alla dessa tre ändamål avklarade, och den sista veckan i skolan kommer att resultera i ett enda långt slappande. Nu kommer jag antagligen att ha tid att varva Dreamfall, något som borde ha gjorts redan för två veckor sedan.

Till sist måste jag bara ge Mika Kallio en klapp på axeln för ett fantastiskt sistavarv i roadracingen. Från fjärde till första plats på två rakor och en kurva är smått imponerande.